Sångpedagogen

Min sångpedagogik är baserad på den klassiska italienska sångtraditionen.

Den som känner till begreppet förknippar den med bestämda tillvägagångssätt. Det gäller t.ex. principen med appoggio, i vilken andningsmuskulaturen stärks genom träning av inandningsfunktionen: inhalare la voce (=att andas in rösten).

Målet är en jämn röstklang baserad på en stadig, lugn luftström utan ett för stort tryck. Enligt min erfarenhet utgör den italienska sångtekniken en bra bas för de allra flesta sångstilar och genrer.

Möjligen behöver operasångare, för att klara de speciella krav som ställs på deras röster, sänka struphuvudet en aning i tillägg. Detta för att få den mörkare stämfärg som ofta krävs, men grundprincipen för tonbildning och anding är den samma.

Målet är att utveckla en röstklang som på ett naturligt sätt förenar det mörka och det ljusa i en stämma. Det betyder att inte manipulera stämman med vare sig konstlad ljushet (förträngning av strupen) eller mörkande av den (där larynxen blir nedtryckt). För att uppnå en smidig registerövergång, är det av vikt att stärka både bröstregistret och falsetten/huvudklang.

Vi arbetar dessutom med att skapa enhetliga vokaler (till skillnad från de mer differentierade vokalerna i talspråket) för att möjliggöra legatosång.

Parallellt med de tekniska övningarna (c:a 20 min.) sjunger vi självklart även sånger och arior som jag ackompanjerar på piano. Där handlar det i förtsa hand om att ha roligt och att musicera, inte att problematisera. Jag väljer dock repertoar som knyter an till de tekniska övningar vi för stunden arbetar med.

Erfarenheten säger att vissa röstliga utmaningar blir lösta enbart genom att välja riktig repertoar.

Mina elever sjunger svenska romanser, engelska sånger från Sting till Purcell, stycken ur „West Side Story“ eller „American Songbook“, barockarior från Italien eller Schubert-Lieder, arior av Bach eller Mozart.